Jag får många frågor och funderingar kring hur det är att separera med ett litet barn och frågan om hur Alicia bor kommer ofta. Så jag tänkte berätta lite hur vi tänkt i ämnet och hur vi löser dem problem som uppstår.
För det första, vid en sepration måste man vara vuxen, man måste sätta alla kännslor åt sidan både dem egoistiska som vill ha barnet hela tiden och alla dem kännslor som seprationen inneburit som man bär på mot sitt barns andra förälder, allt för många låter kännslorna styra och då blir det ett brutalt kaos för ALLA och det innebär att barnet drabbas. Så det spelar INGEN roll varför ni separerar, otrohet, svek, bråk, kärleken finns inte, en är brutalt sårad osv osv, det här blir en utav de utmaningar som du somf örälder kommer möta för nu MÅSTE du, ha två relationer till ditt barns andra förälder. DU har valt att bilda en familj med den här människan osvätt vad som har hänt sedan, NI har VALT att skaffa ett barn och nu ska barnet INTE drabbas. Barnet är inget vapen, det ska vara er fredsflagga. Här måste alla ego beslut läggas åt sidan och barnets behov hamna i fokus.
För mig blev det enkelt (men endå fruktansvärt svårt) jag tänkte på HUR mycket MIN pappa har betyt för MIG, hur viktig han är för mig. Ville jag missunna min dotter det? Självklart inte, jag vill att hon och hennes pappa ska få en fantastisk relation, så där som en pappa och dotter bara kan ha.
Jag var tvungen att se oss tre som en familj, för VI är en fmailj, en annorlunda familj kanske men vi är en familj oavsätt vad man vill eller inte, nu gick min och Alicias pappa endå väldigt fint till jämfört med många andra, men det spelar ingen roll om DU hatar, avskyr den andra föräldern NI har en gång valt att skaffa en familj så nu får ni vara vuxna nog att hantera problemen som kommer precis så som man gör i en familj.
Så vad innebär det att vara en familj? För mig handlar det om Alicia, hon är huvudsteenen i vår familj och jag och hennes pappa måste lägga egot på sidan och göra allt runt om kring henne till det bästa för henne. Vi måste där av respektera varandra, lita på varandra och vara ärliga emot varandra, inte döma varandra (det gör det svårt att vara ärlig) tex Alicia ramlar hos den ena föräldern och slår io huvudet den ena skäms så håller tyst, på kvällen somnar Alicia hos den andra föräldern som inte vet om olyckan och tragiska saker kan hända.
Där måste man vara ärliga emot varandra, tala om att alicia ramlade i ett sådant läge om det finns mycket “irritation” är det lätt att den andra parten gärna passar på att spotta lite och tala om hur dålig den andra föräldern är och då är familjens relation förstörd.
Anledningen att jag säger familj är för att alla beslut som fattas som rör familjen kommer drabba familjen, du kanske tror att du sabboterar för din föredetta men det du gör är att du sabboterar för ditt barns andra förälder och där av drabbar det ditt barn. Ni är en kedja som sitter sammanlänkade via ert barn, vare sig ni vill det eller inte. Du ska se de andra parten som en Förälder till ditt barn och inte som en föredetta. Detta är ingen föredetta för du kommer få leva med hen för resten av ditt liv, ett beslut som du dock endå själv fattat och då får man vara vuxen nog att hantera sitvationen snyggt.
Men det är sååååå lätt att alla kännslor tar över, (jag veeeet) men åter igen måste man gå till sig själv, vilken relation vill jag att mitt barn ska ha till sina föräldrar, om jag nu sklle dö då vill jag ju så klart att Alicia är precis lika trygg med hennes pappa. Precis som att jag är en utav dem viktigaste människorna i hennes liv och så är han.
Nej vi är en familj, där pratar man inte skit om varandra (det gör saken inte bättre) man respekterar varandra, man vill att alla ska må bra, man hjälper varandra. Vi behöver inte älska varandra, men tillsammans älskar vi vår dotter och vi måste förstå att hon älskar oss båda föräldrar lika mycket så att sätta “käppar i hjulen” för de ena föräldern innebär att man sätter käppar ihjulen för sitt barn.
Lämna kännslorna hemma, var vuxen!
Och ja det är heeeeelt okej att känna att det inte går, att känslorna tar över. Men ta då hjälp, åk ut i skogen, sparka slå och skrik ur dig, lugna ner dig. DU MÅSTE för ditt barns skull! Ta hjälp av familjejouren, trotts att vi aldrig bråkat har jag flera gånger ringt dit för att få rådgivning, rådgivning trodde jag för att kunna hantera Alicias pappa i vissa sitvationer men det handlade mer om att kunna hantera mig själv och mina kännslor. Det kanske tar hårt i ditt ego, men för sitt barns skull har man inget val.
